Monday morning...

Dagen började tråkigt.

En av "gubbarna" som har jobbat hos oss i 35år segnade ner på golvet och vart medvetslös, började snarka (dåligt tecken om ni inte visste det). Vi lade honom i framstupa sidoläge som nu heter något annat som jag inte minns.
Han åkte in och ut ur medvetslösheten, vaknade till och verkade bättre, ville sätta sig upp och envis som han var fick han sin vilja igenom. Väl sittande blev han medvetslös igen och vaknade sedan till och ville sätta sig upp (trots att han redan satt). Då började vi ana att han inte alls vart bättre och lade ner honom i FSSL igen.
Ambulansen var på väg men hade kört fel trots att vi hade folk vid varje ingång till jobblokalen. När de till slut kom var han riktigt dålig och blek, han hade nästan slutat andas och precis innan detta börjat ropa efter sin mamma.
Min erfarenhet från äldre som ser sina föräldrar är att de är på väg nånstans dit vi levande inte kommer.
Ambulanspersonalen kom lunkande och fick kontakt med honom, när de två killarna sa åt oss att hämta den tredje i bilen förstod vi nog alla att det var riktigt illa, speciellt när den killen kom rusande med defibrilator.. Ambulanspersonal springer aldrig och när de gör det är det ja, riktigt riktigt illa. De fick in honom i ambulansen och for iväg med både sirener och blåljus o allt.

Kändes helkonstigt att något så illa kunde hända någon som aldeles nyss varit så alert och levnadsglad. Vi pratade lite tidigare på morgonen. Han hade varit på landet i helgen men de hade åkt hem lite tidigare för att hans fru hade blivit sjuk. 62år gammal, 3 år kvar till pension. Är inte livet förjävligt ibland?

Senare under dagen ringde chefen och berättade att vi hade förlorat honom, jag kände mig som i krig. För i krig, då förlorar man folk. Kändes bara så jävla onödigt. Fick höra att han kom till sjukhuset men precis innan han skulle in på operation orkade han inte längre.. Huvudartären i buken hade spruckit. Känns ändå skönt att man gjorde så mycket man kunde imorse.

Han var en av de där gamla gubbarna som alltid var glad, alltid hade glimten i ögat och ett skämt var aldrig långt borta. Hoppas han har det bra där han är nu.